Colors
 
السبت, 21 يناير 2017
من نحن   |   اتصل بنا
Mina föräldrar hade aldrig kommit hit med EU:s politik
7 Apr, 2016 At 08:28 AM

LqXRZY3Hby Nivette Dawod / Aftonbladet

   Människor på flykt undan kriget. ”Om min släkt skulle välja att fly till Sverige ­skulle den resan vara i princip omöjlig. De skulle behöva göra en livsfarlig båtresa och med lite tur fastna vid ett stängsel i Europa”, skriver Nivette Dawod.

I dag är det 40 år ­sedan min mamma och pappa kom till Sverige.

Det hade varit omöjligt med EU:s nuvarande flykting­politik.

1976 flydde mina föräldrar från krig i Mellanöstern.

Tio år senare fick mamma, en vacker, nyfiken högskolestudent, och pappa, en charmig, pratsam modersmålslärare, mig.

Jag får inte nog av historien om hur hon som 16-åring hjälpte fembarnsmamman som är min mormor att smyga ut från inbördeskrigets Libanon med bara blöjor åt minstingen som packning.

Morfar hade rest före och ­hittat ett hem i Sverige.

Eller för den delen pappas historia, som började i Syrien, var­ifrån han tog sig till Libanon för att undkomma syrisk militärtjänstgöring och krig med Israel.

Bara för att hamna i nästa krig, och fly med den skinnväska han sytt själv.

Detaljerna, som pappas sjö­sjuka timmar på ett fraktfartyg över stormiga Medelhavet, när mamma fick sin första svenska bästis på gymnasiet (de är fort­farande vänner), och pappret i handen som innebar: Ni har fått asyl.

Mamma och pappa har kämpat, men också tillåtits hitta sin väg in i det svenska samhället.

Till oss barn har budskapet ­varit tydligt:

Även om ryggsäcken vi fick med oss var lätt packad skulle vi fylla den med kunskap, vara öppna för nya människor, samla på bra vänner.

40 år senare går min far snart i pension som Södertäljes kanske trevligaste busschaufför.

Min mor föreläser i hela Sverige om guldgruvan i att ha flera kulturer. Hon lär nya små barn som flytt krig att prata svenska, men inte glömma sin arabiska.

Det kan vara bra att ha båda i det nya landet.

Så tänker jag på min fars släkt som bor kvar i Syrien.

Som nu har levt fem år i krig.

De brukar säga att de har valt att stanna.

Men även om de skulle fly nu skulle en resa till Sverige vara i princip omöjlig.

Redan före EU:s hårdare gränsdragningar skulle de ­behöva smugglas för dyra ­pengar och göra minst en livs­farlig båtresa.

Nu skulle de med lite tur ­fastna vid ett stängsel i Europa.

Troligtvis skulle de inte ­komma ­längre än till ett ­turkiskt flykting­läger.

Skulle de lyckas ta sig till ­Sverige väntas sannolikt bara tillfälliga uppehålls­tillstånd.

Det känns ­smärtsamt att skriva, men på pappret är det ­enklare att be dem stanna på en plats där de i bästa fall kan ducka för bomberna.

Hålla sig inomhus ifall IS ­planerar ett nytt intåg.

Frustreras över maktspelet mellan politiker och krigs­herrar.

Bryta ihop över släktingen som dagen före nyår dog i en självmordsbomb på restaurang.

Dit har vi kommit nu.

Sverige sluts.

Europas gränser stängs.

Jag undrar: Kommer det som flyktingar är med om i dag ­vara något vi vill minnas om 40 år?

About -

comment closed