Colors
 
السبت, 21 يناير 2017
من نحن   |   اتصل بنا
? Var finns solidariteten med svenskirakierna
18 Oct, 2016 At 12:25 PM

mosultoppbild-jpg

SLAGET OM MOSUL · ”Nu befinner Irak i en ny strid. De allra flesta irakiernakänner någon som deltar i striderna mot Daesh. Tyvärr landar vår egen statsminister, Stefan Löfven, i slutsatsen att Sverige på grund av detta ska förlänga gränskontrollerna”, skriver Abir Al-sahlani.

De allra flesta svenskirakier har i snart två dygn levt i limbo.

Man pendlar mellan glädjen och stoltheten, över att striderna om den irakiska staden Mosul har inletts, och oron och sorgen.

För i det forna hemlandet strömmar redan begravningsprocessionerna. De stupade soldaternas kroppar återvänder hem, vissa i bättre skick än andra.

Man är glad över att Mosulborna snart blir befriade från den mördande organisationen Daesh. En organisation som skadat Irak och irakier långt mer än någon annan nation i hela världen.

Man har släkt, vänner, nära och kära som stannat kvar och som har levt under Daesh våld i över 2 år nu. En stor del av svenskirakierna känner någon som antingen ingår i den irakiska armén, Al Hash Al Shaabi eller Peshmerga.

Vissa av oss har nära familj som sedan Daesh intåg i Irak deltagit i striderna mot dessa odjur. Vissa av oss har varit på begravningsceremonier för de som dödats.

Så för många av oss finns det inget större intresse av att följa den svenska debatten om terrorism, för den är så enkelriktad.

Händer något i europeiska länder så hänvisar man till närhetsprincipen när alla går i taket, byter sina bilder på Facebook och fördömanden haglar från alla håll och kanter.

Debatter i riksdagen anordnas, ministrar kallas till frågor och samhällsberedskapen omvärderas.

För att ta ett exempel ur den svenskirakiska kontexten: ett av de största terroristdåden på senare tid hände dagen innan Almedalsveckan startade i år.

Över 200 irakier i Bagdad dog på en minut. De flesta unga människor med drömmar om livet. De flesta var ute för handla inför den stora Eid-festen, nya kläder och skor till barnen så som traditionen påbjuder.

Överallt i Sverige anordnades manifestationer av svenskirakier, mot våld, mot terrorism. Jag själv arrangerade en sådan manifestation i Almedalen och bjöd in utrikesministern vid upprepade tillfällen.

Allt ministern hade behövt göra är att komma till manifestationen, tända ett ljus och skicka en varm tanke till offrens familjer och bekräfta oss, vår sorg, oss som svenskirakier. Men tyvärr hörsammade inte ministern inbjudan.

Samma dag som detta hände var det Liberalernas dag. Men vad väljer Jan Björklund att prata om? Inte var det dådet i Bagdad. Utan det var dåden i Bryssel och Nice.

Den första partiledaren som hade vett nog, empati nog och förståelse nog att beklaga sorgen och påpeka det fruktansvärda dådet var Centerpartiets partiledare Annie Lööf.

Några tycker säkert att det inte är något att hänga upp sig på. Fast det är precis sådana tillfällen av delaktighet som bidrar till att vi som svenskirakier känner oss sedda och bekräftade. Att våra upplevelser, våra åsikter faktiskt spelar roll i vårt nya hemland.

Ännu fler känner besvikelse över hur den svenska regeringen hanterat frågan om Daesh och dess påverkan. För i regeringens analyser ingår inte den svenskirakiska gruppen. Som om vi inte betyder något för det samhälle där de allra flesta av oss lever och verkar i. Det är som om vår kompetens inte räknas.

Och när jag säger vi så menar jag nästan en kvarts miljon svenskar.

Istället får människor som aldrig satt sin fot i Irak stå i TV-rutan och analyserar Irak. Visst, det vackra med kunskap är att den finns överallt. Men att ha varit på plats, att kunna uttala namnen rätt, känna till historien och kontexten är mycket värdefullt.

Nu befinner Irak i en ny strid. De allra flesta irakierna känner någon som deltar i striderna mot Daesh. Och snart kommer de flesta svenskirakierna att känna någon som mist livet i just denna strid.

Tyvärr landar vår egen statsminister, Stefan Löfven, islutsatsen att Sverige på grund av detta ska förlänga gränskontrollerna.

Denna slutsats är både problematisk och djupt osolidarisk. Likaså är uttalanden från EU:s utrikesministrar, som på sitt senaste toppmöte den 17 oktober uttrycker oro för den civila befolkningen i Irak men i samma mening uttrycker oro för EU:s säkerhet. Som om dessa två på något sätter hänger ihop.

Det hade varit klädsamt att även säga vad EU kan bidra med för att mildra den humanitära katastrofen som Irak kommer att stå inför allteftersom striderna fortlöper.

Egentligen borde vår statsminister ha sagt så här: Vi har efter diskussioner med Myndigheten för samhällsberedskap och Försvarsmakten beslutat att skicka tält, vinterkläder, mat, vatten, fältsjukhus och vårdpersonal till områden kring Mosul dit många kan fly för att erbjuda en säker och hygienisk tillflyktsort, tills de kan återvända hem.

Det hade min statsminister sagt

About -

comment closed